👉 Läs mer på Byggkoll från Svensk Byggtjänst ›
▪️ Länk till bygg och anläggning ›

När Kammarrätten i Göteborg nyligen avgjorde mål 1840-25 satte domstolen ner foten avseende hanteringen av onormalt låga anbud. Advokat Stefan Olsson, Wåhlin Advokater, analyserar domen.

Målet rörde Göteborgs stads ramavtalsupphandling av brandkonsulter. Ett anbud låg hela elva procent under näst lägsta för konsulttimmar. Staden begärde förklaring till det låga priset och ansåg svaret otillräckligt, varpå anbudet förkastades. Leverantören klagade.

Förvaltningsrätten gav först leverantören rätt med hänvisning till att bolag får pressa priset för att vinna marknadsandelar även om det innebär förlust. Kammarrätten upphävde dock domen och gick på stadens linje. Det räckte inte att hänvisa till ”affärsmässighet”. Finns saklig risk för leveranssvårigheter under avtalsperioden kan det motivera att anbudet förkastas.

”Förlustanbud” inget godtagbart svar

Avgörandet skingrar en uppfattning i underrättspraxis om att ”förlustanbud” i sig är ett godtagbart svar på misstanke om onormalt lågt pris. Både EU-domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen har sagt att marginalpress kan vara tillåten, men det är något annat än att långsiktigt bära systematiska förluster. Kammarrätten betonar myndighetens skyldighet att pröva om förklaringen verkligen visar hållbar kostnadstäckning och leveransförmåga över tid, särskilt i fleråriga ramavtal.

För praktiskt verksamma i byggsektorn är domen ett välkommet klargörande. Dessa projekt löper ofta i flera år med behov av kompetens och hårt styrda tider. Ett underpris som inte rimligen hanterar beläggningsgrad, indirekta kostnader eller andra centrala poster riskerar att slå mot kvaliteten, skapa ÄTA-tvister och i värsta fall leda till avbrott. Dessutom – inte minst – slår ”förlustanbud” snett mot seriösa aktörer som kalkylerar korrekt.

Hur fördelas ansvaret?

Långsiktig fullgörelse och kvalitet väger tungt i standardvillkor som AB/ABT. Domen stärker beställarens möjlighet att redan i upphandlingsfasen filtrera bort upplägg som sannolikt inte bär sig.

Debatten i spåren av domen speglar branschens spänningsfält. Vissa menar att uppfylls kraven spelar det mindre roll om leverantören tjänar på avtalet. Andra påpekar att ett timpris som på pappret kan ”räcka” sällan gör det när man beaktar beläggning och overhead. Också rollfördelningen diskuteras: är det upphandlarnas sak att ställa kvalitetskrav, eller ska verksamheten som nyttjar avtalet ta huvudansvaret? Svaret är: båda. Verksamheten måste definiera funktion, kvalitet och volymer, medan upphandlingen säkerställer rättvis konkurrens, transparent utvärdering och korrekt prövning av onormalt låga anbud.

Man ska begära förklaringar som faktiskt visar hur kostnader täcks.

Framåt bör beställare dokumentera sin riskbedömning och analysera om prisbilden talar för leveransrisk. Man ska begära förklaringar som faktiskt visar hur kostnader täcks. Leverantörer som av legitima skäl kan gå in med låg prisbild bör redovisa kalkyl och de avtal som sammantaget bär kostnaden. En siffra utan bäring i verkligheten kommer inte längre att räcka.

Kammarrätten klargör att ”affärsmässighet” eller planerad marknadsinträdesförlust inte är en tillräcklig förklaring i sig. Finns bedömd risk för leveransproblem – särskilt i fleråriga ramavtal – kan förkastande vara motiverat.

Med en utredning från Konkurrensverket om skärpt reglering, som ska vara klar den 30 september 2025, framstår domen som en tydlig vägvisare redan nu.