Spännande dom från HD kring ansvarsbegränsningsklausuler
Håller den så heliga svenska avtalsrättsprincipen – pacta sunt servanda – på att falla?
I våras meddelade Högsta domstolen (mål nr HD T 3131-21) en dom kring möjligheten att i avtal begränsa sitt ansvar som säljare/leverantör. Tidigare har den rådande principen varit pacta sunt servanda och endast vid brott eller grov vårdslöshet har det varit möjligt att få domstolen att underkänna en avtalad ansvarsbegränsning. Högsta domstolen har nu öppnat dörren på glänt för att låta skälighetsjuridiken kliva in i den kommersiella avtalsrätten.
I målet stämdes ett välkänt konsultbolag (Rådgivaren) av sin uppdragsgivare (Bolaget) till följd av felaktig skatterådgivning.
Bolaget hade gett Rådgivaren i uppdrag att utreda om en underprisöverlåtelse av en fastighet inom koncernen kunde genomföras utan negativa skattekonsekvenser. Rådgivaren uttalade, nästintill formulerade en garanti, om att det gick att ansöka om uppskov gällande lagfartsavgift så länge fastigheten ägdes inom koncernen och därmed att transaktionen inte skulle utlösa någon skatt. Lantmäteriet kom dock fram till motsatt ståndpunkt. Bolaget överklagade Lantmäteriets beslut utan framgång och tvingades betala en stämpelskatt på 1 507 433 kronor. Bolaget stämde Rådgivaren på skadestånd för motsvarande belopp.
I tillägg till aktsamhets- och skadebedömningen, aktualiserades frågan om vilken verkan den klausul om ansvarsbegränsning som ingick i uppdragsavtalet mellan parterna, skulle ha för Rådgivarens skadeståndsskyldighet. Enligt den avtalade ansvarsbegränsningen var Rådgivarens ansvar begränsat till tio gånger det prisbasbelopp som gällde när uppdragsavtalet träffades (dvs. ett belopp om 444 000 kr), om inte skadan var orsakad av grov oaktsamhet.
HD bedömde att den oaktsamhet som hade förekommit från Rådgivarens sida inte kunde anses som grov. Frågan uppstod om 36 § avtalslagen hindrar att ansvarsbegränsningen skulle ges full verkan.
Vid en samlad bedömning av omständigheterna, kom en oenig HD fram till att den oaktsamhet som kunde läggas Rådgivaren till last var förhållandevis begränsad. Det fanns därmed ingen anledning att jämka ansvarsbegränsningen, varför Rådgivarens skadeståndsskyldighet begränsades till det belopp som följde av den avtalade ansvarsbegränsningen.
Två av justitieråden var dock skiljaktiga. Det framhölls att det vid bedömningen har betydelse vilken grad av oaktsamhet som förekommit men också om den friskrivande parten är en kvalificerad aktör på området, om parten har ett befogat intresse av att skydda sig mot misstag och förbiseenden, vilka möjligheter till försäkringsskydd som förekommer och hur centralt det åsidosatta åtagandet är.
Inte heller minoriteten ansåg i och för sig att Rådgivarens oaktsamhet var att anses som grov. Däremot ansåg den att rådgivningen varit så pass klandervärd att det förelåg förutsättningar för att med stöd av 36 § avtalslagen jämka ansvarsbegränsningen, varvid Bolagets talan skulle godkännas fullt ut.
Målet är intressant för såväl köpare som säljare av konsulttjänster. Det torde vara mer regel än undantag att aktörer inom konsultbranschen numera inkluderar standardiserade ansvarsfriskrivningar i sina allmänna villkor i syfte att begränsa sitt ansvar för just skadeståndsanspråk inom ramen för uppdraget. Likaså torde det vara ovanligt att köpare av konsulttjänster, vid varje tillfälle, företar en mer ingående analys avseende uppdragstagarens allmänna villkor och dess tillämplighet.
Utgången i målet, och särskilt minoritetens skiljaktiga mening, indikerar att klausuler avseende ansvarsbegränsningar kan bli föremål för jämkning genom tillämpning av 36 § avtalslagen, trots den fortsatt rådande principen om avtalsfrihet inom kommersiella avtalsförhållanden. Målet öppnar för att konsulter i framtiden bör beakta att alltför standardiserade ansvarsbegränsningar som inte framstår som balanserade i förhållande till det aktuella uppdraget, kan åsidosättas vid mera kvalificerade fall av oaktsamhet.
Som svensk jurist med pacta sunt servanda i ryggmärgen, bär det emot att medge att en sådan rättstillämpning vore välkommen. Men är det rimligt, och i förlängningen affärsmässigt att vi advokater, revisorer, skatterådgivare m.fl. som lever på att sälja dyra råd inte är villiga att ta ansvar för våra råd? Till dess marknaden rättat till sig och aktörerna med alltför snäva ansvarsbestämmelser valts bort av köparna, är det nog inte fel med lite skälighetsjuridik.
Artikeln är skriven av Fredrik Kvist och Fredrika Hörlin.
