Miljörätt

Mark- och vattenområden (även grundvatten) samt byggnader och anläggningar som är så förorenade att det kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön omfattas av stränga och långtgående regler om utredning och avhjälpande.

Ansvaret för efterbehandling av förorenade områden (utredning och sanering) vilar i första hand på verksamhetsutövaren, det vill säga den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till föroreningen. Finns det flera som har bidragit till föroreningen delar de på ansvaret efter andelen av deras bidrag till föroreningen.

Om det inte finns någon ansvarig verksamhetsutövare eller om verksamhetsutövaren inte kan utföra eller bekosta efterbehandling, kan den fastighetsägare som har förvärvat fastigheten efter den 31 december 1998 och som vid förvärvet kände till föroreningen eller då borde ha upptäckt den få ett ansvar. Fastighetsägarens ansvar är underordnat verksamhetsutövarens och verksamhetsutövarkretsen måste vara helt uttömd innan krav riktas mot fastighetsägaren. Men den som i dag förvärvar en fastighet gör ändå klokt i att undersöka fastighetens status i detta avseende.

Om du gör åtgärder i ett vattenområde, till exempel muddrar gör en utfyllnad, anlägger eller river ut ett dämme, bygger en brygga eller bro, gräver ett dike, anlägger en våtmark eller en damm, flyttar ett vattendrag eller förändrar något annat i ett vattenområde är det en vattenverksamhet. Resultatet av vattenverksamheten kallas för en vattenanläggning. Alla vattendrag som människan har påverkat kallas för vattenanläggningar även om de ser ut att vara naturliga.

Vattenverksamhet kräver oftast tillstånd enligt miljöbalken. För mindre omfattande vattenverksamhet kan du istället göra en anmälan till din länsstyrelse, men är då inte samma sak som ett tillstånd.

Det finns även ett undantag. Om det är uppenbart att du inte påverkar enskilda eller allmänna intressen negativt, behöver du varken tillstånd eller göra en anmälan. Men kravet på uppenbarhet är mycket högt ställt. Utgångspunkten bör därför alltid vara att det krävs tillstånd eller anmälan.

Markavvattning är en speciell form av vattenverksamhet som innebär att man sänker vattennivån i marken i syfte att öka markens lämplighet för ett ändamål. Ny markavvattning kräver alltid tillstånd.

Om någon påstår att en skada har uppstått på grund av din vattenverksamhet och du inte har tillstånd, är du skyldig att bevisa att det inte har påverkat omgivningen negativt.

Miljöfarlig verksamhet är all användning av mark, byggnader eller anläggningar som kan medföra störningar för människors hälsa eller miljön. Vad som betraktas som tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet avgörs till stor del av definitioner i förordning till miljöbalken. Större verksamheter kräver normalt tillstånd. Mindre verksamheter kan klara sig med en anmälan.

Vid tillståndsprövningen tar prövningsmyndigheten bl.a. ställning till om verksamheten kan anläggas och bedrivas utan att det strider mot en miljökvalitetsnorm eller detaljplan, om verksamheten lokaliserats till en lämplig plats och använder bästa möjliga teknik samt bedriver verksamheten med tillräcklig försiktighet, utför de skyddsåtgärder och iakttar de begränsningar och vidtar de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten medför skada eller olägenhet för omgivningen. Prövningsmyndigheten beslutar i förekommande fall om villkor med begränsningsvärden som verksamheten ska hålla sig inom.

Verksamheten har ett straffrättsligt ansvar att bedriva verksamheten i enlighet med hur verksamheten har beskrivit verksamheten inför beslutet. Det innebär också ett straffrättsligt ansvar att bedriva verksamheten i enlighet med tillståndsbeslutets lydelse och de villkor som följer därav, vilket innebär att bedriva verksamheten utanför tillståndsbeslutets omfattning eller att begå en villkorsöverträdelse kan vara straffrättsligt sanktionerad.

Verksamheter som hanterar en större mängd kemikalier omfattas av Sevesolagstiftningen, som syftar till att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor, vilket innebär att verksamheten ska anmälas till länsstyrelsen om den inte redan omfattas av ett tillståndsbeslut i denna del.

Verksamhet med tillstånd till miljöfarlig verksamhet ska utöva egenkontroll i egenkontrollprogram och dessutom årligen avlägga miljörapport.

Verksamhet som omfattas av industriutsläppsbestämmelserna ska dessutom upprätta en statusrapport som redovisar föroreningssituationen i mark och grundvatten inom det område där en verksamhet bedrivs eller ska bedrivas. 

Det svenska straffsystemet bygger på principen att endast fysiska personer kan begå brott och straffas för dessa, vilket skulle innebära att företag inte kan bestraffas. Men juridiska personer, t.ex. aktiebolag, handelsbolag m.fl., kan dock drabbas av andra slags sanktioner. Exempel på sådana är inom miljöområdet företagsbot, miljösanktionsavgift, förverkande, indraget tillstånd samt skadeståndsskyldighet för skador som verksamheten orsakar.

Om det finns ett klart och otvetydigt behov, t.ex. om det rör sig om en omfattande verksamhet, kan ansvaret delegeras nedåt i organisationen.

För att delegering ska anses ha skett med befriande verkan krävs förutom ett tydligt behov av delegation även att mottagaren har ekonomiska resurser, att mottagaren har självständig ställning, att mottagaren har nödvändig kunskap och kompetens samt slutligen att delegationen är tydlighet.

Med delegeringen av ansvar och fördelning av uppgifter bör alltså följa de befogenheter och resurser som krävs. Med befogenheter avses rätten att fatta beslut och vidta nödvändiga åtgärder. Med resurser avses ekonomiska medel, tillgång till personal, utrustning, lokaler, tid och kunskap.

Den delegerande har dock alltid, oavsett delegering och uppgiftsfördelning, ett grundläggande ansvar för att ovanstående fungerar på ett tillfredsställande sätt i verksamheten. Mottagaren av delegationen bör ha tillräcklig kompetens inom området och vara självständig i förhållande till den delegerande vilket innebär att mottagaren bör ha rätt att fatta självständiga beslut och ha de resurser som är nödvändiga för att kunna göra detta. Kunskapskravet bör vara uppfyllt innan delegation sker.

Av delegationen bör klart och tydligt framgå vem som bär ansvaret i olika situationer. Det bör finnas en tydlig beskrivning av vilket ansvarsområde som delegationen avser. Den som mottar delegationen bör få information om innebörden av delegationen och att den kan få verkan i straffrättsligt hänseende. Av delegationen bör uttryckligen framgå att det innebär ett övertagande av straffrättsligt ansvar, för att delegation ska vara giltig. Är delegationen oklar går ansvaret tillbaka till den delegerande.

Den som mottagit och inte kan lösa delegerat ansvar eller fördelad arbetsuppgift på grund av bristande resurser eller befogenheter kan återlämna arbetsuppgiften till den delegerande varvid ansvaret i den delen återförs till denne.

Miljörättens regler om områdesskydd kan ha långtgående konsekvenser för en fastighetsägare eller den som har nyttjanderätt till en fastighet. Reglerna har en tydlig parallell till expropriationslagen. Bl.a. fastställs den ersättning som kan utgå med stöd av expropriationslagens ersättningsregler som utgångspunkt.

Det allmänna kan bl.a. med stöd av reglerna om naturreservat, vattenskyddsområde och strandskyddsbestämmelserna begränsa fastighetsägarens rätt till nyttjade av egendomen, vilket kallas för en rådighetsinskränkning.  

Naturreservat och vattenskyddsområde bildas genom ett formellt beslut i det enskilda fallet. Ett naturreservat innebär som utgångspunkt att området inte får brukas eller nyttjas för produktion av t.ex. skog, vilket kan innebära ett avverkningsförbud. Är det jordbruksmark innebär beslutet oftast att det är frågan om en omställning till extensivt bete vilket innebär ett förbud mot jordbearbetning och jordförbättrande åtgärder. Ett beslut om vattenskyddsområde innebär normalt kraftiga begränsningar i hantering av petroleumprodukter och kemiska produkter men även begräsningar i möjligheten att anlägga jord- och bergvärmeanläggningar och andra anläggningar.

Vid prövningen av om det är befogat att besluta om denna typ av områdesskydd ska det allmänna alltid göra en skälighetsbedömning som innebär att det allmännas behov av skydd ska överväga det intrång det innebär för den enskilde. Möjligheten till ersättning påverkar denna bedömning till det allmännas fördel.

Ersättningen till den enskilde ska om det allmänna inte inleder förhandling i frågan väckas av den enskilde genom att ge in stämning vid mark- och miljödomstol senast ett år efter det att områdesskyddsbeslutet vann laga kraft.

Principen för fastställande av ersättning bygger på en jämförelse av situationen före områdesskyddsbeslutet och efter detsamma. Mellanskillnaden kallas för intrång eller i förekommande fall inlösen om hela fastigheten tas i anspråk. Intrånget räknas därefter upp med 25 %; intrångsersättning.

Strandskyddsbestämmelserna innebär också en rådighetsinskränkning, men här är det redan i förväg bestämt att strandskyddet omfattar mark intill 100 meter från vattenområde. Inom området kräver t.ex. bygg och anläggningsåtgärder dispens från strandskyddsbestämmelserna. Detsamma gäller även om strandskyddet utökats till 300 meter från vattenområde, vilket i sig kräver ett särskilt beslut från länsstyrelsen. 

Någon ersättningsrätt finns inte kopplad till en nekad strandskyddsdispens. Tanken är att den enskildes rätt ska tillvaratas vid den proportionalitetsprövning som den beslutande myndigheten ska genomföra.