Kommersiella avtal

Alla avtal för ett bolag är kommersiella avtal. Det kan röra sig om inköpsavtal, leveransavtal, agentavtal, hyresavtal, samarbetsavtal, sekretessavtal, anställningsavtal och alla andra avtal där bolaget är en av avtalsparterna.   

En fråga som man som jurist ofta får är om ett avtal måste vara skriftligt. Det korta svaret är nej. I Sverige råder stor avtalsfrihet och i stort sett endast köp av fast egendom kräver för sin giltighet att avtalet är skriftligt och egenhändigt undertecknat.   

Ett avtal är resultatet av ett anbud och en accept som överensstämmer med varandra. Ett avtal behöver inte vara i skrift. Många vardagliga avtal ingås helt formlöst såsom tex vid köp av en kaffe eller när man går på kollektivtrafiken. Många kommersiella avtal innehåller i regel något skriftlighetsdokument såsom en skriftlig order. Andra avtal utgörs av mailväxling, telefonsamtal och möten.   

Alla avtal som löper över tid bör vara i skrift, tex leveransavtal, hyresavtal, anställningsavtal osv. Skälet härtill är främst att de personer som faktiskt ingår avtalet kan komma att bytas ut över tid och då är det viktigt att någon ny person på bolaget kan ta över och sätta sig in i vad som gäller. Vidare kan det också vara så enkelt att en lång löptid helt enkelt innebär att man glömmer bort vad man avtalat om och att det därför kan vara bra att det finns något i skrift. Vid tvist är det förstås alltid bra att ha avtalet dokumenterat i skrift eftersom det skrivna ordet alltid har ett stort bevisvärde. 

Den första frågan är att säkerställa att avtalet ingås av rätt part och undertecknas av en behörig person.   

Den andra frågan att ställa sig är vad som är syftet/bakgrunden till avtalet. Detta bör anges tydligt i en bakgrund. Därefter bör avtalet innehålla en tydlig redogörelse för parternas respektive rättigheter och skyldigheter.    

Därtill är det bra om avtalet också innehåller bestämmelser kring vad som ska gälla om någon av parterna inte fullgör sina skyldigheter, dvs begår ett avtalsbrott.    

Slutligen bör avtalet reglera avtalstiden (om det är ett avtal som ska löpa över tid), om avtalstiden ska vara fast eller gälla tills vidare med en uppsägningstid.   

Ytterst är det styrelsen i ett bolag som företräder och binder bolaget i juridiska sammanhang. För att arbetet i ett bolag praktiskt ska fungera utser styrelsen ett antal personer som är sk firmatecknare och alltså är de personer som har rätt att ”teckna firma” vilket innebär en rätt att juridiskt binda bolaget. Om du vill vara helt säker på att avtalet faktiskt binder din motpart ska du alltså begära att avtalet undertecknas av behörig firmatecknare. För avtal som rör bolagets ”löpande verksamhet” räcker det med att VD: n undertecknar avtalet. En VD har alltid rätt att binda bolaget för den löpande verksamheten.   

Alla aktiebolag måste registrera firmatecknare i Bolagsverkets näringslivsregister. Genom att begära ut bolagets registreringsbevis får du uppgift om vem som är firmatecknare. 

Det är ett antal bestämmelser som i regel ingår i varje typ av avtal och alltså inte är beroende av vad det är för avtalstyp. Typiska boiler plates är 

- force majeure - om avtalet får överlåtas

- Hur ändringar och eller tillägg till avtalet får rättslig effekt

- Vilket lands lag som ska tillämpas på avtalet

- Hur eventuella tvister ska lösas. 

I många avtal finns en sk force majeure-bestämmelse. I korthet räknar bestämmelsen upp ett antal händelser som för de fall de inträffar är ansvarsbefriande. Detta innebär tex att om du som leverantör inte kan leverera på grund av att blixten slagit ner i din fabrik, blir du inte skyldig till avtalsbrott eftersom blixtnedslaget är en typisk force majeure-händelse. Helt enkelt en händelse som du inte kunnat förutse och skydda dig mot som leverantör. Det kan dock vara bra att veta att svensk avtalsrätt ”erbjuder” samma möjlighet att argumentera för ansvarsbefriande händelse (Avtalslagen 33 och 36 §§) även om avtalet inte innehåller en uttrycklig force majeure-bestämmelse. 

I allmän domstol är förfarandet offentligt, domstolen tar inte betalt för sitt arbete och förhandlingsspråket är svenska. En dom från allmän domstol kan överklagas och det kan därför ta flera år innan tvisten är slutligt avgjord.   

Ett skiljeförfarande är ett privat förfarande där parterna får betala inte bara för sina egna ombud utan även för skiljenämnden (ofta tre seniora advokater eller fd domare). Förfarandet kan därför bli väldigt dyrt. Å andra sidan går det snabbt att få en slutlig dom eftersom det inte finns någon möjlighet till överklagan. Förfarandet är inte offentligt och passar därför särskilt väl till kommersiella avtalstvister där det kan finnas olika företagshemliga uppgifter som man inte vill att konkurrenter ska kunna få del av.