Entreprenadrätt och konsulträtt

I entreprenadrätten finns bara två typer av arbeten: Kontraktsarbeten och ÄTA-arbeten. 

ÄTA-arbete innebär att entreprenören utför något arbete utöver kontraktsarbete. 

I begreppsbestämningen till AB 04 och ABT 06 anges att med ÄTA-arbeten avses: ”Ändringsarbeten, Tilläggsarbeten som står i omedelbart samband med kontraktsarbetena och som inte är av väsentligen annan natur än dessa, samt Avgående arbeten”. 

ÄTA-arbeten är förknippat med både rättigheter och skyldigheter för såväl beställare som entreprenör. Entreprenörer är skyldiga att utföra ÄTA-arbeten. Entreprenören har samtidigt en rättighet att utföra ÄTA-arbeten. Detta innebär att beställaren inte kan ta in en utomstående entreprenör för att utföra sådana arbeten. Entreprenören har också en rätt att få betalt för ändringar och tillägg i den mån de innebär tillkommande kostnader utöver kontraktssumman. Beställaren har en rätt att göra ändringar och tillägg och en skyldighet att betala för dem.

ÄTA-arbeten kan förutom ersättning innebära rätt för entreprenören till förlängd kontraktstid.

Beställda ÄTA-arbeten regleras i AB 04 och ABT 06 kapitel 2 § 3 och anger att entreprenören är berättigad och skyldig att under entreprenadtiden utföra sådana ÄTA-arbeten som föreskrivs (beställs) av beställaren. Beställning ska, enligt AB 04 kapitel 2 § 6, ske skriftligen. Som skriftlig beställning räknas överlämnade av ritning eller annan handling som innefattar ÄTA-arbetet. 

Föranledda ÄTA-arbeten (också benämnda likställda ÄTA-arbeten) behandlas i kapitel 2 § 4 i AB 04 och ABT 06 och innebär att arbeten som föranleds av att uppgifter m.m. som beställaren svarar för enligt kapitel 1 § 6 inte är riktiga, att arbetsområdet eller andra förhållanden avviker från vad som ska förutsättas enligt kapitel 1 § 7 eller förhållanden som avses i kapitel 1 § 8 inte är sådant som det ska förutsättas vara ska likställas med ÄTA-arbeten som är föreskrivna av beställaren. 

Hinder är något som uppstår i entreprenaden utan entreprenörens förskyllan och hindrar entreprenören från att utföra kontraktsarbetena så som det är tänkt. Hindret kan påverka arbetena som helhet eller till del eller avseende planerad ordning för utförande.

Ett hinder innebär till sin definition att entreprenören inte kan utföra visst kontraktsarbete på grund av det konkreta hindret, till skillnad mot ÄTA-arbete som innebär att entreprenören utför något tillkommande (borträknat avgående arbeten).

En händelse som entreprenören själv orsakar kan aldrig utgöra hinder. 

Väsentlig rubbning är det som uppstår då det i entreprenaden uppkommer en större mängd ÄTA-arbeten eller att i kontraktet angivna mängder ökar betydligt och, i båda fallen, får en påverkan på entreprenörens möjligheter att utföra sitt arbete på planerat sätt. Det innebär således för entreprenören att denne som en konsekvens av ÄTA-arbetet, eller mängdökningen, inte kan utföra sitt planerade arbete på ett rationellt och effektivt sätt, eller att entreprenören drabbas av kostnader såsom valutapåverkan eller materialkostnader eller påverkan av icke planerad årstid.

Väsentlig rubbning uppkommer alltså som en konsekvens av antingen ÄTA-arbeten eller av ökad mängd arbete i kontrakt med mängdförteckning. Entreprenörens förutsättningar för att kunna utföra arbetet som planerat rubbats på ett väsentligt sätt. Väsentlig innebär att rubbningen måste ha en grad av påverkan som är högre än bara allmän svårighet att utföra arbetet. 

Forcering innebär att entreprenören vidtar åtgärder för att just forcera (skynda på) arbetet i syfte att undvika eller minska en förlängning av kontraktstiden. Främst blir det aktuellt när tiden är av större vikt än kostnaden för att påskynda arbetet. Forcering ger entreprenören rätt till ersättning för tidsanknutna kostnader för det arbete som uppkommer i och med forceringen. 

Forcering kan bara uppkomma som alternativ till en tidsförlängning som entreprenören inte svarar för. Forcering kan inte vidtas på grund av entreprenörens sätt att bedriva arbetet. 

Det finns två typer av forcering:

• Den första typen är forcering som begärs av beställaren och innebär att parterna är överens om att det föreligger en rätt till tidsförlängning och att åtgärder (forcering) ska vidtas för att minska denna förlängning och att entreprenören äger rätt till ersättning härför.

• Den andra typen är då beställaren inte anser att det föreligger rätt till tidsförlängning och därmed inte heller accepterar att utge ersättning för forceringsåtgärder. Då kan entreprenören på eget bevåg (och egen risk) vidta forcering i förhoppning att det senare ska visa sig att entreprenören hade rätt härtill och att ersättning för forcering då ska utgå.  

Utgångspunkten är alltid att entreprenaden ska vara färdigställd vid det datum som parterna avtalat. Om inga skäl föreligger att ändra denna tid men entreprenören likväl inte är färdig vid avtalad tid så föreligger försening. 

Om tiden för färdigställande skjuts fram pga. hinder eller ÄTA-arbete eller av annat skäl som parterna är överens om föreligger inte försening utan förlängning. Men om entreprenaden inte heller är färdigställd efter sådan förlängd tid så föreligger försening.

Det är datum för färdigställande som är avgörande för bedömning av om försening föreligger. Med att en entreprenad är färdigställd menas att den är så färdig att den kan godkännas vid en slutbesiktning. Om den inte är så färdig att den kan godkännas är entreprenaden inte heller färdigställd. 

Frågan i sammanhanget är om kostnaden för åtkomst till inbyggnad fel ingår i entreprenörens skyldighet att avhjälpa eller om kostnaden för åtkomst är något som beställaren får stå för? 

Entreprenörens avhjälpandeskyldighet framgår av AB 04 och ABT 06 kapitel 5 § 17. Men denna reglering säger inte något om vem som ska stå ansvarig för åtkomst.

Det som gäller är att entreprenören svarar för kostnad för åtkomst för att avhjälpa fel som entreprenören svarar för. Dock gäller att åtkomst ska vara nödvändig och möjlig att förutse vid avtalets ingående. Det betyder att entreprenören måste ha kunnat inse redan när avtalet ingicks att åtkomst kan bli nödvändigt om fel uppkommer, dvs. inse att arbetena ska byggas in. 

Förutom förbesiktning bör en entreprenör som kan få sina arbeten inbyggda eller ingjutna vara noga med att löpande dokumentera sina arbeten. En annan sak för entreprenören att se över är om försäkringen omfattar åtkomst vid skada och fel, och om så inte är fallet huruvida sådan tilläggsförsäkring kan vara värd att teckna.

Om parterna är oeniga om resultatet av en utförd besiktning kan part påkalla överbesiktning inom tre veckor från det att part fick del av det besiktningsutlåtande man är missnöjd med.

Överbesiktning ska verkställas av en person som parterna utser gemensamt eller av en överbesiktningsnämnd enligt vad som anges i §8 i AB 04 och ABT 06. 

Överbesiktning kan påkallas avseende förbesiktning, slutbesiktning, garantibesiktning, särskild besiktning och efterbesiktning. Vanligast är dock överbesiktning avseende slutbesiktning.

Överbesiktningen ersätter tidigare besiktningar avseende den eller de frågor som överlämnats till överbesiktning. Det är viktigt att den part som påkallar överbesiktning noga formulerar de frågor parten vill ha prövade, dvs överbesiktigade.

När frågan om force majeure aktualiseras kan det uppstå problem eftersom det i svensk lag saknas reglering av force majeure. 

Situationer som utgör force majeure i entreprenadrätten finns angivna i AB 04 och ABT 06 kapitel 8 § 1 p 9 och kapitel 8 § 2 p 7 som grund för beställarens respektive entreprenörens rätt att häva. Det uppräknade är dock inte heltäckande.

I regleringen i kapitel 8 om hävning anges exempelvis inte epidemi som en förutsättning för hävning, dvs ingår inte i katalogen över vad som anses vara force majeure. Men i AB 04 och ABT 06 kapitel 4 § 3 p 3 avseende hinder räknas upp en katalog av företeelser om anses utgöra force majeure och däribland anges epidemi. Vid en epidemi så har entreprenören i vart fall att anmäla hinder, om entreprenaden påverkas. Om det sedan kan leda till hävning blir en svårare fråga som kräver att någon av de angivna hävningsgrunderna uppstår. Exempelvis p 11 respektive 9 om entreprenaden måste avbrytas under så lång tid att förutsättningarna för kontraktets fullgörande väsentligt rubbats.

För att kunna göra gällande att force majeure föreligger måste en i avtalet angiven omständighet föreligga och innebära att den part som vill åberopa bestämmelsen inte kan fullgöra sina skyldigheter enligt avtalet. Att det blir svårare eller dyrare medför inte en automatisk rätt att åberopa force majeure. 

Huruvida en produkt är likvärdig en viss föreskriven produkt eller inte avgörs genom en objektiv jämförelse. Men likvärdighetskravet innebär inte att en produkt exakt måste matcha den produkt som kravet avser.

Om en vara ska uppfylla en viss angiven standard eller norm behöver ingen ytterligare provning av kvaliteten göras utöver bedömning av härvid uppfyllda krav enligt norm/standard. Produkten ska anses likvärdig om den uppfyller kraven. Beställaren ska då utgå från att den alternativa produkten är lika bra i kvalitetshänseende om standard eller norm är uppfyllt och acceptera den likvärdiga produkten.

Ett annat sätt att bedöma likvärdigheten är genom att granska de redovisade kvalitetskraven i exempelvis en teknisk beskrivning. Kan entreprenören visa att deras alternativ motsvarar de tekniska kraven, då är produkten likvärdig.

Om likvärdighet inte kan bedömas på angivna sätt och produkten inte är föremål för angiven standard eller norm har beställaren rätt att utföra provning för att bedöma likvärdigheten. För provning ska entreprenören enligt kap 2 § 15 tillhandahålla underlag. Samma paragraf reglerar att entreprenören svarar för kostnad för provning.

Konsekvensen av likvärdighetskravet är således att entreprenören i anbudsskedet har rätt att själv kalkylera med och välja annan produkt än den föreskrivna, under förutsättning att den är likvärdig. Det krävs att entreprenören har fog för detta och är redo att visa det vid behov.